5 veckor har gått..
Tiden därifrån har rusat iväg trots långsamma dagar.
Första veckan var mest förvirrad, andra veckan planering hos begravningsentrepenören (usch, att stava detta ord) och tiden därefter har varit kring detaljerna som har med begravningen att göra.
Jag har känt mig ensam, men aldrig varit ensam, och det är jag tacksam för.
Imorgon är det dags. Kan man skriva äntligen?
Jag vet inte hur jag kommer vara imorgon, hur jag ommer reagera och hur det kommer gå, men jag hoppas verkligen det kommer kännas som någon form av avslut, ett sätt att komma vidare, eller att dagarna blir lite lättare. Saknaden kommer aldrig försvinna, men imorgon handlar om att säga hej då.
5 veckorn och imorgon är det dags, klockan 13.00 i Augerums Griftegård.
Min morfar och mammas kusin kom för någon timme sedan, de har kört ner från Dalsland, och jag var en snabb runda på stan idag, så kläderna och mina smycken ligger framme. Trots noggrann planering så jag känner jag mig nervös. Hur säger man hej då till sitt enda syskon?
Jocke kommer vara med mig imorgon, och i princip hela släkten, mycket vänner till Martin, och några stycken till mig också. Jag tror, nej VET att det kommer gå bra, och den här tiden imorgon är det över.
Men är det inte konstigt, du har en nedräkning till någonting. En resa, födelsedag, en konsert, eller i detta fallet, begravning, och sedan när den dagen väl anländer känns det helt overkligt?
Min björnbärspaj är nog klar snart, ska sitta ner och fika lite och sedan ta en lång dusch. Sedan blir det nog att försöka somna, dagen imorgon kommer bli lång, men jag ville återigen bara tacka er allihop. Att göra lite kan betyda så mycket. Sms, kommentar.. Jag är tacksam och rörd över hur fina människor det finns, jag har fina vänner, men många som kommenterat känner jag inte ens, men vad gör det? Att ni skickar omtanke till någon ni inte ens räffat visar ju verkligen hur stort hjärta många av er har.
All kärlek till er, och ta hand om de ni älskar.
Denna låten kommer spelas under begravningen imorgon, så vacker!
Oj, har det redan gått fem veckor? Sjukt vad tiden kan gå.
Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag finns här om du vill skriva av dig.
Skickar massor av stora kramar till dig och mängder av styrka! Kram
Jag tänker på dig! Jag vet vad du går igenom. Jag förlorade min pappa för 5 veckor sen på ett väldigt hastigt sätt. Var stark! Kram
Jag måste vara stark för mammas skull. Min mamma har nämligen drabbats av lugncancer. Obotlig. Och stark för min egen skull också. Jag pluggar. Är inne på mitt andra år på högskolan. Och då kan man lixom inte bara sluta leva själv. Hamnar man efter blir det en lång väg tillbaka. Och jag vet det att Pappa aldrig hade velat att jag skulle bli deppig och inte göra någonting. Jag kämpar på för jag vet att han hade velat det. Och jag tror det är samma med din bror. Han hade velat att du fortsätter ditt liv. Även om de är borta så finns de alltid med oss i våra hjärtan. På så sätt glömmer vi de aldrig!
På ett sätt är det lättare. Man känner på ett sätt att han har det bra nu och att man kan släppa det lite. Men å andra sidan är nu alla tankar kommer. Man saknar honom mer och mer för varje dag. Det är tomt här hemma. Bara jag och mamma i vårat stora hus. Men ändå så är det ett steg framåt. När begravningen har vart kan man slappna av och faktiskt tillåta sig själv att må bra men ändå att vara ledsen över det som hänt. Man måste kämpa!
Tack. Ja, en tatuering var för mig det bästa sättet att hylla mina föräldrar på. Jag och tatueraren har utformat den tillsammans så det är endast jag som har en sådan tatuering. Ingen har en likadan. Även fast pappa inte gillar tatueringar tror jag att han är glad över det jag har gjort.
Kram
Hoppas du kan slappna v nu när det hela är över, det måste vara riktigt påfrestande att vänta på det där avslutat kan jag tänka mig :(
